Ebba är idag 22 månader gammal och väntar på att få bli storasyster. Idag är jag nämligen gravid i vecka 35+3, samma vecka och dag som vår lilla Ebba föddes i. Den här gången är dock allt väldigt annorlunda mot då, magen är större, sparkarna starkare och enligt diverse koller ska Lillsyskon inte ha några planer på att bete sig som Storasyster Ebba ... inte när det gäller vikt och förlossning i alla fall, haha :) Texten nedan skrev jag veckorna efter att Ebba föddes ...
För mig har det alltid varit viktigt att dela med mig av mina erfarenheter. Alltid kan det hjälpa eller vara till intresse för någon annan. Så därför vill jag göra det även nu. Här nedan följer en "berättelse" om när vår Ebba kom till världen ...
När jag reser mig för att gå in till badrummet, känner jag något rinna till. Jag får som ett fjärilspirr i hela magen! "Kan det vara..? Neeej, inte ännu?!" .. Jag skyndar mig in till badrummet där Johan precis duschat klart. "Det kanske inte alls är så.. men det kan vara.. mitt vatten som gick nu!". Johan såg rätt glad ut, då han tröttnat på att vänta på denna lilla Skrutt.
En stund senare har Johan tagit sig till jobbet, jag har ätit frukost och lugnat mig lite. När jag reser mig från frukostbordet känner jag samma sak igen. Vi snackar inga floder, men tillräckligt. Jag går in till sovrummet för att se om fläckarna på lakanet lämnat någon färg eller liknande, men inget alls. Då ringer jag till förlossningen i Falun. Vi har ringt och varit in flertal gånger då jag känt mig orolig av olika anledningar och vi har alltid blivit löjligt bra bemötta! - så även denna gång. "Ja, men visst låter det som att ditt vatten gått. Jag tycker nog att du ska komma in så vi kan undersöka dig. Packa med necessären för säkerhetsskull." Nu är fjärilarna tillbaka i magen gånger hundra! Lite skakig ringer jag Johan och förklarar läget.
Ett par minuter senare kommer Johan hemflygande på sin cykel. Madelen och Mormor, som då var ute och rastade Madelens hund Raja, berättade att de försökt hälsa och säga något till Johan när han kom hem, men han bara log massor och stressade in till mig.
Vi packade snabbt ihop BB-väskan och jag ringde mamma, "Hej, du ... Vi tar två bilar till Falun. Madelen och mormor hämtar er, så får vi se om jag och Johan kommer hem sen.. Jo, men det är nog så att mitt vatten har gått." Mamma skrattar som en fnittrig 14åring, men är egentligen en lycklig blivande mormor.
Väl i Falun åkte vi i alla fall med och mötte mamma och David, innan vi gick in till förlossningen. David mådde mycket bättre och hade hoppats på en natt till på avdelning 34, för där fanns massor av tv-spel, haha, söta unge!
När jag och Johan kom in på förlossningen skrevs jag in, fick ett band om handen med mitt namn, allt drog liksom igång på en gång. Johan fick ett tillstånd att sätta på bilen, så vi fick parkera gratis. Han skyndade sig ut på en gång för att lägga det i bilen, samt hämta vår väska. I hissen träffade han en annan blivande pappa, som var inne med sin donna, som skulle snittas. "Jaha, så ni vet att det verkligen blir bebis idag då" sa Johan lite avis och berättade om oss "Jo, men du har ju fått parkeringstillståndet, då brukar det betyda bebis" sa den andra pappan.
När Johan kom tillbaka var det dags för undersökning. Jag försökte intala mig själv att jag förmodligen hade hittat på allt, att det inte alls runnit något vatten. Undersökningen gjorde väldigt ont, något som förvånade mig. Efteråt och efter att jag gjort ett urinprov konstaterades det att det inte var en vattenavgång, det var svampinfektion och jag hade dessutom havandeskapsförgiftning, en mild sådan. Jag var tidigare i veckan in just för att jag hade huvudvärk, flimmer för ögonen och kände mig allmänt konstig, då fanns ingen äggvita i urinen och mitt blodtryck var okey. Men nu hade tydligen detta förändrats och jag fick medicin mot blodtrycket.
Besvikna ringde vi mamma och gänget för att tala om att det var falskt alarm.
Väl hemma igen kunde jag inte tro att det var sant, kunde jag ha så fel om min egen kropp? Nej, det rann fortfarande då och då och vadå svampinfektion? Det har jag haft flertal gånger och aldrig har det väl runnit vatten av den!? Jaja ...
Väl inne fick jag på mig såna dosor igen och de "tog en kurva" på Skrutt. Allt såg fint ut och hjärtat pickade på. Jag somnade till ljudet av vårt älskade barns hjärta. Efter ungefär en timme kom en läkare in, hon kände massor på magen och jag sa att "du, när du gör så där så rinner det liksom över..". Hon log och vi gick till ett annat rum för att göra en gynundersökning. Den gick fort, vattnet rann ut på golvet och hon kunde konstatera att det minsann var en vattenavgång här. Hon skrev i papprena att vattnet gick 08.30, torsdag den 18/7. Jag hade haft rätt hela tiden! Dessutom gjordes ett urinprov igen, ingen äggvita, så nu var det inte havandeskapsförgiftning? Bara högt blodtryck, skönt.
Vi fick order om att åka hem och invänta värkar. Jag gick på toa, men när jag kom ut blev vi stoppade. "Du är ju bara i vecka 35! Då får du inte åka hem, vi vill ha koll på dig.." lättad pustade jag ut och gjorde mig så småningom hemmastadd på mitt rum nere på Oförlösta på BB. Johan fick åka hem på kvällen och jag sov gott hela natten, medan de tog flera kurvor på vår lilla Skrutt. Allt såg superfint ut, men inga värkar i sikte.
Vi fick besked om att jag skulle få ta lite prover och om allt såg bra ut, ville de att vi skulle åka hem för att bara ta det lugnt. Helst ville de ju så klart att min kropp själv skulle komma på att den ska föda barn. Om den inte gjorde det, skulle vi komma tillbaka dagen efter vid 09.00 för att då sättas igång.
Vi åkte hem, eller först smet vi förbi på Barnens Hus och köpte en skötbordsbädd. Vi hade ju fem veckor på oss att bygga i ordning skötbordet i badrummet ... trodde vi ja! Nu verkade det bli ett provisoriskt skötbord på köksbordet.
Väl hemma tog vi det verkligen lugnt, vi bara mös i soffan, kollade film och åt gott. Jag mådde prima och sov gott även denna natt.
Vi kom tillbaka till BB vid 09.00. Då var det åter dags för en kurva och blodtryck på mig. Allt såg fint ut och efter ronden bestämdes det att jag ska sättas igång.
11.30 sätts en "ballong" in för att vidga och trigga igång det hela. Jag och Johan går sedan en sväng till Cafeterian och köper varsin sallad. Tillbaka på rummet hann jag inte äta mycket innan de första värkarna kom. Helvete vad ont det gjorde! "Men detta är väl bara en fis i rymden, det blir ju hundra gånger värre sen.. härda ut Cecilia!" tänkte jag. jag kämpar på i ett par timmar, kräks upp frukosten och mår allmänt skit.
14.30 Ballongen tas nu ut och värkarna avtar, fan! Vi blir nu äntligen flyttade till förlossningen.
14.44 Nu sätts istället ett värkstimulerande dropp. Värkarna drar igång igen, men nu var det verkligen en fis i rymden! Jag inser att värkarna med ballongen var framtvingade och rejält mycket starkare. De som blir av droppet tar jag mig lätt igenom med rätt andning.
Allt tickar på fint och jag och Johan kollar på serier och dricker blåbärssoppa.
22.16 Nu känns det allt mer och jag ber om lustgas.
01.00 konstateras det att värkarna glesats ut, men är starkare. Min kropp verkar ha tagit över jobbet själv nu.
04.30 är värkarna ännu glesare. FAN! En undersökning görs och jag är bara öppen 3-4 cm.
05.50 får jag ett par alvedon och lyckas, på rekommendation, sova mig genom värkarna.
07.16 vaknar jag igen, men känner inte mycket värkar. De som kommer andas jag lustgas genom. Morgonen rullar vidare, jag dricker blåbärssoppa och går på toa, försöker stå lite och ja, väntar på bättre tider ...
10.30 görs en ny undersökning, 4-5cm öppen nu, yeey! Nu sätts även en liten grej fast på Skrutts huvud, då blir det lättare och säkrare att hålla koll på kurvan. Undersökningarna gör fruktansvärt ont och jag tror mer eller mindre att jag ska dö.
11.05 är värkarna allt starkare och jag börjar snacka ryggbedövning. Det tas prover som konstaterar att jag tydligen kan få en ryggbedövning, kanon!
11.55 kommer barnmorskan in igen, hon frågar hur jag känner för ryggbedövningen nu ... jag är mer eller mindre borta, där jag står med gåstolen ... Johan tittar på mig och inser att nu händer det grejer "Du vill ha den NU va? Eller..?" "Ja, nuuu! Fort, svammlar jag ..."
12.40 lägger de tillslut ryggbedövningen. En sköterska försöker lugna mig, då jag på riktigt tror att jag ska dö i värkarna, hon stryker mig över ryggen och säger "sååå jaaaa..." ..då tror jag att jag även ska döda henne och försöker vifta bort henne. "Rör henne inte, du får inte röra henne!" hör jag Johan säga och med ens är hennes hand borta. Han vet att jag ville ha ögonkontakt med honom, att han skulle prata med mig och finnas nära, men absolut inte röra mig!
13.30 är jag verkligen i himmelriket! Jag ligger utslagen på sängen och bara njuter av, ja, haha att finnas till ... den ryggbedövningen tog fruktansvärt bra! ... Och nu jäklar går det fort ...
15.08 börjar jag tycka att det trycker på och att jag har krystkänsla, som det så fint förskönats i papprena. På ren och fin svenska skrek jag att "Jag vill bajsaaa nu!", haha! Då las mina ben i benstöd och det gjordes en undersökning och tydligen fanns det en liten kant kvar, så jag fick minsann inte krysta än. Det kommer dessutom in en läkare och jag flåsar fram mellan lustagas och värkar "Vad gör han här? VAD ÄR FEL MED SKRUTT?!" Men Johan lugnar mig snabbt och säger att de bara ville kolla på kurvan, att allt ser bra ut och att det inte kommer bli ett kejsarsnitt. Något som de pratade om redan på söndagen så allt gick så otroligt segt.
15.10 är kanten dock borta och jag får börja krysta. Mitt i allt vet jag att jag tänkte att "Jag vet hur jag ska göra, det finns i mig.." konstig känsla ...
Genom alla värkar har jag en sköterska till vänster om mig som försöker förstärka vad min barnmorska säger där "framme". Till höger har jag Johan som tagit tag om min nacke och hjälper mig hålla huvudet mot bröstet och hejar på! Jag vrålar mig genom alla värkar och tillslut ger barnmorskan upp med att försöka få tyst på mig.
15.29 är hon ute! Navelsträngen är så kort så hon når bara att läggas strax under min navel, moderkakan är liten den med ... för att inte tala om vår lilla flicka: 2060g och 43cm. Läkaren som tidigare var inne tillkallas igen, men konstaterar att hon ser bra ut, bara liten. Barnmorskan sa att det kanske var bra att hon ville komma tidigare, eftersom allt var så litet, hon behövde nog komma ut och få hjälp att växa på sig.
Efter hela denna karusell, kan jag bara ge ett enda råd: Lyssna på din kropp, det är bara du som känner den! Bara du som vet vad som är ovanligt, konstigt, eller vad som faktisk är bra! Tro på din instinkt och stå på dig! Det handlar om dig, din kropp och ditt barn.
Jag sov som en stock den natten och på morgonen skyndade vi ner till 33:an igen. Den kvällen åkte vi iväg för att hämta mat och då kom paniken! Jag grät och sprang tillbaka in till henne från bilen, där och då vaknade mina moderskänslor. Jag var nästan lite orolig innan, att jag inte kände så starkt. Men jag antar att sömnbristen och att allt tog sån tid tog slut på mina krafter. Kvällarna som följde var hemska, att lämna henne, min dotter, usch! Aldrig mer!
Efter en vecka flyttades hon äntligen in från den stora salen, där det låg flera bebisar, till ett eget rum med mig och Johan. Från att vi haft hand om sondmatningen enbart dagtid, fick vi nu sköta allt själva. Det kändes underbart!
Nu slapp vi lämna henne och vi fick äntligen ta hand om henne själva. Innan hade det vart knepigt att gå där ifrån. jag vägrade gå om hon inte sov helt lugnt och nöjd. Flera kvällar slutade det med att vi var kvar till morgontimmarna.. det var en gråtande tjej, ett blöjbyte, en snuttig tjej.. och då vägrade jag som sagt att gå.
Men så fick vi då tillslut ett eget rum, där vi fick varsin säng och till och med en TV, lyx! Innan dess hade vi suttit i varsin fåtölj inne hos henne, dag in och dag ut, vi hade sovit på BB, på patienthotellet och till och med på ett rum på avdelningen intill, där min lillebror var inlagd bara veckan innan.
Hur som helst, från dag två lyckades jag pumpa ut mjölk till henne, riktigt fin råmjölk! Så även om hon sondades, med en slang, så hon fick mat rakt ner i magen, var det mjölk från mig, det kändes bra.
Efter en vecka och tre dagar på avdelning 33 fick vi åka hem på permission. Då fick vi åka in för vägning och undersökning varannan dag. Men efter en vecka och två dagar på permission blev vi i fredags helt utskrivna. Idag har hon helammat en vecka och allt går superbra! Hon vägde i fredags 2520g och har hunnit bli 47 cm lång! Duktiga tjejen! Så nu väger hon ungefär vad hon borde vägt när hon kom i vecka 35.
- Jag vill passa på att tacka alla underbara människor som jobbar på avdelning 33! Ni är fantastiska! Så även de mammor som säljer mjölk till avdelningen. Tack vare er fick vår lilla Ebba riktigt modersmjölk även de första dagarna då jag inte kommit igång ännu. Tack!
För mig har det alltid varit viktigt att dela med mig av mina erfarenheter. Alltid kan det hjälpa eller vara till intresse för någon annan. Så därför vill jag göra det även nu. Här nedan följer en "berättelse" om när vår Ebba kom till världen ...
Torsdag 19/7 34+6
Jag vaknar 08.30 av att min syster Madelen kommer in och väcker mig. Hon sätter sig på sängkanten en stund och vi pratar lite. Vår mamma har precis ringt om att vi kan komma och hämta dem, hon och vår lillebror, 7 år gammal, låg nämligen på Falu Lasarett över natten, då min bror ramlat dagen innan och fått sig en hjärnskakning. Allt gick bra som tur var. Även mormor är hemma hos oss, då alla fyra varit på besök ett par dagar.När jag reser mig för att gå in till badrummet, känner jag något rinna till. Jag får som ett fjärilspirr i hela magen! "Kan det vara..? Neeej, inte ännu?!" .. Jag skyndar mig in till badrummet där Johan precis duschat klart. "Det kanske inte alls är så.. men det kan vara.. mitt vatten som gick nu!". Johan såg rätt glad ut, då han tröttnat på att vänta på denna lilla Skrutt.
En stund senare har Johan tagit sig till jobbet, jag har ätit frukost och lugnat mig lite. När jag reser mig från frukostbordet känner jag samma sak igen. Vi snackar inga floder, men tillräckligt. Jag går in till sovrummet för att se om fläckarna på lakanet lämnat någon färg eller liknande, men inget alls. Då ringer jag till förlossningen i Falun. Vi har ringt och varit in flertal gånger då jag känt mig orolig av olika anledningar och vi har alltid blivit löjligt bra bemötta! - så även denna gång. "Ja, men visst låter det som att ditt vatten gått. Jag tycker nog att du ska komma in så vi kan undersöka dig. Packa med necessären för säkerhetsskull." Nu är fjärilarna tillbaka i magen gånger hundra! Lite skakig ringer jag Johan och förklarar läget.
Ett par minuter senare kommer Johan hemflygande på sin cykel. Madelen och Mormor, som då var ute och rastade Madelens hund Raja, berättade att de försökt hälsa och säga något till Johan när han kom hem, men han bara log massor och stressade in till mig.
Vi packade snabbt ihop BB-väskan och jag ringde mamma, "Hej, du ... Vi tar två bilar till Falun. Madelen och mormor hämtar er, så får vi se om jag och Johan kommer hem sen.. Jo, men det är nog så att mitt vatten har gått." Mamma skrattar som en fnittrig 14åring, men är egentligen en lycklig blivande mormor.
Väl i Falun åkte vi i alla fall med och mötte mamma och David, innan vi gick in till förlossningen. David mådde mycket bättre och hade hoppats på en natt till på avdelning 34, för där fanns massor av tv-spel, haha, söta unge!
När jag och Johan kom in på förlossningen skrevs jag in, fick ett band om handen med mitt namn, allt drog liksom igång på en gång. Johan fick ett tillstånd att sätta på bilen, så vi fick parkera gratis. Han skyndade sig ut på en gång för att lägga det i bilen, samt hämta vår väska. I hissen träffade han en annan blivande pappa, som var inne med sin donna, som skulle snittas. "Jaha, så ni vet att det verkligen blir bebis idag då" sa Johan lite avis och berättade om oss "Jo, men du har ju fått parkeringstillståndet, då brukar det betyda bebis" sa den andra pappan.
När Johan kom tillbaka var det dags för undersökning. Jag försökte intala mig själv att jag förmodligen hade hittat på allt, att det inte alls runnit något vatten. Undersökningen gjorde väldigt ont, något som förvånade mig. Efteråt och efter att jag gjort ett urinprov konstaterades det att det inte var en vattenavgång, det var svampinfektion och jag hade dessutom havandeskapsförgiftning, en mild sådan. Jag var tidigare i veckan in just för att jag hade huvudvärk, flimmer för ögonen och kände mig allmänt konstig, då fanns ingen äggvita i urinen och mitt blodtryck var okey. Men nu hade tydligen detta förändrats och jag fick medicin mot blodtrycket.
Besvikna ringde vi mamma och gänget för att tala om att det var falskt alarm.
Väl hemma igen kunde jag inte tro att det var sant, kunde jag ha så fel om min egen kropp? Nej, det rann fortfarande då och då och vadå svampinfektion? Det har jag haft flertal gånger och aldrig har det väl runnit vatten av den!? Jaja ...
Fredag 20/7, 35+0
Johan gick till jobbet som vanligt. Jag tyckte fortfarande att det rann då och då men det var ju tydligen svamp. Jag åt frukost med mamma, David, Madelen och mormor som blev kvar en natt till. vid tolvtiden åkte dem hem och jag slängde mig på soffan. Plötsligt kände jag mig konstig, skakig, varm, kall och jag grät hysteriskt. Allt kom plötsligt och jag bara visste att något inte stämde. Jag ringde åter igen till förlossningen, de bad mig ännu en gång att komma in. Då ringde jag även Johan som, om möjligt, var hemma ännu snabbare denna gång. Jag grät hela vägen till Falun, allt kändes konstigt och mitt i allt så fick jag för mig att jag inte kände Skrutt alls.Väl inne fick jag på mig såna dosor igen och de "tog en kurva" på Skrutt. Allt såg fint ut och hjärtat pickade på. Jag somnade till ljudet av vårt älskade barns hjärta. Efter ungefär en timme kom en läkare in, hon kände massor på magen och jag sa att "du, när du gör så där så rinner det liksom över..". Hon log och vi gick till ett annat rum för att göra en gynundersökning. Den gick fort, vattnet rann ut på golvet och hon kunde konstatera att det minsann var en vattenavgång här. Hon skrev i papprena att vattnet gick 08.30, torsdag den 18/7. Jag hade haft rätt hela tiden! Dessutom gjordes ett urinprov igen, ingen äggvita, så nu var det inte havandeskapsförgiftning? Bara högt blodtryck, skönt.
Vi fick order om att åka hem och invänta värkar. Jag gick på toa, men när jag kom ut blev vi stoppade. "Du är ju bara i vecka 35! Då får du inte åka hem, vi vill ha koll på dig.." lättad pustade jag ut och gjorde mig så småningom hemmastadd på mitt rum nere på Oförlösta på BB. Johan fick åka hem på kvällen och jag sov gott hela natten, medan de tog flera kurvor på vår lilla Skrutt. Allt såg superfint ut, men inga värkar i sikte.
Lördag 21/7, 35+1
Johan kom tillbaka till mig på morgonen, lagom innan läkarna gick sin rond och tog beslut om hur det skulle bli med oss. Igångsättning? En av läkarna som kom in var den läkaren som i torsdags sa att det var en svampinfektion och inget vatten. Jag flinade lite och sa till henne "Du, ehm, det var vatten..", Cecilia - Läkaren 1-0! Muahaha!Vi fick besked om att jag skulle få ta lite prover och om allt såg bra ut, ville de att vi skulle åka hem för att bara ta det lugnt. Helst ville de ju så klart att min kropp själv skulle komma på att den ska föda barn. Om den inte gjorde det, skulle vi komma tillbaka dagen efter vid 09.00 för att då sättas igång.
Vi åkte hem, eller först smet vi förbi på Barnens Hus och köpte en skötbordsbädd. Vi hade ju fem veckor på oss att bygga i ordning skötbordet i badrummet ... trodde vi ja! Nu verkade det bli ett provisoriskt skötbord på köksbordet.
Väl hemma tog vi det verkligen lugnt, vi bara mös i soffan, kollade film och åt gott. Jag mådde prima och sov gott även denna natt.
Söndag 22/7, 35+2
 |
| Första värkarna |
 |
| "Jag vill väl inte ha några jävla kex nu heller?!" |
14.44 Nu sätts istället ett värkstimulerande dropp. Värkarna drar igång igen, men nu var det verkligen en fis i rymden! Jag inser att värkarna med ballongen var framtvingade och rejält mycket starkare. De som blir av droppet tar jag mig lätt igenom med rätt andning.
Allt tickar på fint och jag och Johan kollar på serier och dricker blåbärssoppa.
 |
| Lustgas, det är goa grejer det ... |
Måndag 23/7, 35+3
00.00 stänger de av droppet, då det visar sig att det framkallar värkar men inte gör ett dugg nytta!01.00 konstateras det att värkarna glesats ut, men är starkare. Min kropp verkar ha tagit över jobbet själv nu.
04.30 är värkarna ännu glesare. FAN! En undersökning görs och jag är bara öppen 3-4 cm.
05.50 får jag ett par alvedon och lyckas, på rekommendation, sova mig genom värkarna.
07.16 vaknar jag igen, men känner inte mycket värkar. De som kommer andas jag lustgas genom. Morgonen rullar vidare, jag dricker blåbärssoppa och går på toa, försöker stå lite och ja, väntar på bättre tider ...
10.30 görs en ny undersökning, 4-5cm öppen nu, yeey! Nu sätts även en liten grej fast på Skrutts huvud, då blir det lättare och säkrare att hålla koll på kurvan. Undersökningarna gör fruktansvärt ont och jag tror mer eller mindre att jag ska dö.
11.05 är värkarna allt starkare och jag börjar snacka ryggbedövning. Det tas prover som konstaterar att jag tydligen kan få en ryggbedövning, kanon!
12.40 lägger de tillslut ryggbedövningen. En sköterska försöker lugna mig, då jag på riktigt tror att jag ska dö i värkarna, hon stryker mig över ryggen och säger "sååå jaaaa..." ..då tror jag att jag även ska döda henne och försöker vifta bort henne. "Rör henne inte, du får inte röra henne!" hör jag Johan säga och med ens är hennes hand borta. Han vet att jag ville ha ögonkontakt med honom, att han skulle prata med mig och finnas nära, men absolut inte röra mig!
13.30 är jag verkligen i himmelriket! Jag ligger utslagen på sängen och bara njuter av, ja, haha att finnas till ... den ryggbedövningen tog fruktansvärt bra! ... Och nu jäklar går det fort ...
15.08 börjar jag tycka att det trycker på och att jag har krystkänsla, som det så fint förskönats i papprena. På ren och fin svenska skrek jag att "Jag vill bajsaaa nu!", haha! Då las mina ben i benstöd och det gjordes en undersökning och tydligen fanns det en liten kant kvar, så jag fick minsann inte krysta än. Det kommer dessutom in en läkare och jag flåsar fram mellan lustagas och värkar "Vad gör han här? VAD ÄR FEL MED SKRUTT?!" Men Johan lugnar mig snabbt och säger att de bara ville kolla på kurvan, att allt ser bra ut och att det inte kommer bli ett kejsarsnitt. Något som de pratade om redan på söndagen så allt gick så otroligt segt.
15.10 är kanten dock borta och jag får börja krysta. Mitt i allt vet jag att jag tänkte att "Jag vet hur jag ska göra, det finns i mig.." konstig känsla ...
Genom alla värkar har jag en sköterska till vänster om mig som försöker förstärka vad min barnmorska säger där "framme". Till höger har jag Johan som tagit tag om min nacke och hjälper mig hålla huvudet mot bröstet och hejar på! Jag vrålar mig genom alla värkar och tillslut ger barnmorskan upp med att försöka få tyst på mig.
15.29 är hon ute! Navelsträngen är så kort så hon når bara att läggas strax under min navel, moderkakan är liten den med ... för att inte tala om vår lilla flicka: 2060g och 43cm. Läkaren som tidigare var inne tillkallas igen, men konstaterar att hon ser bra ut, bara liten. Barnmorskan sa att det kanske var bra att hon ville komma tidigare, eftersom allt var så litet, hon behövde nog komma ut och få hjälp att växa på sig.
Efter hela denna karusell, kan jag bara ge ett enda råd: Lyssna på din kropp, det är bara du som känner den! Bara du som vet vad som är ovanligt, konstigt, eller vad som faktisk är bra! Tro på din instinkt och stå på dig! Det handlar om dig, din kropp och ditt barn.
 |
| Första måltiden |
 |
| Andra måltiden, från en tesked ... |
Efter förlossningen ...
Efter några timmar på förlossningen väntade Avdelning 33, för förtidigt födda. De undersökte henne och tog prover, men allt var så fint så. Hon fick mat via sond och senare på kvällen sa vi godnatt och gick upp till BB. Jag var så slut efter att inte sovit något direkt på två dygn så jag kunde nog knappt fatta att hon var vår. |
| Första undersökningen på 33:an |
Efter en vecka flyttades hon äntligen in från den stora salen, där det låg flera bebisar, till ett eget rum med mig och Johan. Från att vi haft hand om sondmatningen enbart dagtid, fick vi nu sköta allt själva. Det kändes underbart!
Nu slapp vi lämna henne och vi fick äntligen ta hand om henne själva. Innan hade det vart knepigt att gå där ifrån. jag vägrade gå om hon inte sov helt lugnt och nöjd. Flera kvällar slutade det med att vi var kvar till morgontimmarna.. det var en gråtande tjej, ett blöjbyte, en snuttig tjej.. och då vägrade jag som sagt att gå.
 |
| Vårat eget rum på 33:an |
 |
| Sondmatning i pappas famn |
 |
| På permissionsbesök |
- Jag vill passa på att tacka alla underbara människor som jobbar på avdelning 33! Ni är fantastiska! Så även de mammor som säljer mjölk till avdelningen. Tack vare er fick vår lilla Ebba riktigt modersmjölk även de första dagarna då jag inte kommit igång ännu. Tack!
Foto: Cecilia Lundin
